För femtio år sedan – Omställning från sjöliv till arbete iland- Finlands Skeppsbefälsförbund
Jag hade kommit iland från mitt jobb som överstyrman och tf.befälhavare på ms Helios i november 1968 och inlett mitt arbete som ombudsman på Finlands Skeppsbefölsförbund från 1 december. Det var en stor omställning i livet, första vintern bodde familjen kvar i Åbo och jag bodde som underhyresgäst i Helsingfors sökande efter en lämplig lokal för familjen.
Under 1969 skedde stora förändringar inom förbundet. Uolevi Larte, som blev verksamhetsledare efter pensionerade Yngve Fyhrqvist, hade studerat till jurist under sin tid i förbundet och fick anställning inom sjöförsäkringen. Sensommaren 1969 var jag ensam ombudsman på förbundet. Familjen flyttade in i radhuslägenheten i Fagersta, Helsinge Landskommun som senare blev Vanda, först köping sedan stad.
Före Lahtis motorväg byggdes, kunde bussresorna från Helsingfors ta lång tid, i synnerhet sommartid på fredagar när rusningen var som värst. Jag hade ingen bil i detta skede, hade köpt en segelbåt istället.
Efter sommarperioden, som var ganska lugn, anställdes först en ny reseombudsman, Heimo Hohti, och senare på hösten ny verksamhetsledare; Henrikki Rislakki. Jag hade också sänt in mina papper, men man ansåg antagligen att jag var för ung till jobbet som verksamhetsledare. Visst var jag bara 32 år, men hade en viss erfarenhet av förbundsverksamheten som styrelsemedlem. Rislakki hade mer erfarenhet som befälhavare och var tio år äldre. Sju personer hade sökt jobbet. På den tiden gällde inte ungdomen.
Nu började en ny era inom Skeppsbefälsförbundet. Vi var alla relativt nya i arbetsmarknadsarbetet. Jag hade kanske mest erfarenhet och hade under Lartes ledning lärt mig att skriva styrelseprotokollen på bägge inhemska språken. Finskan som skriftspråk var ju inte vardagsmat precis under min tid till sjöss, kanske Sjökrigsskolan under värnpliksttiden lärt mig mest om att skriva på det andra inhemska.
Avtalsförhandlingarna kom snabbt emot på hösten och kretsmöten i Mariehamn, Kotka och Raumo även sitt. Samma höst hamnade jag även in i mitt första uppdrag som förbundets representant i en statlig kommission. Bore IX:ns förlisning den 19.1.1969 då sex sjömän drunknade, bland annat befälhavaren Birger Åkerfelt , ledde till en statlig stabilitetskommission för att utreda fartygets stabilitet vid kantringen vid Almagrundet där nedisningen ytterligare hade försämrat stabilitén.
Under min tid som överstyrman hade stabilitetsräkningarna intresserat mig. Jag kom fram till att Bore IX:n inte fyllt det sk.Rahola-kriteriet efter lastningen av cellulosa i Kemi. Kriteriet var IMO:s rekommendation på den tiden. Förbundets utlåtande publicerades och ledde till att Bores dåvarande chef Harry Österberg ringde på dörrklockan en lördagkväll i Åbo och önskade en kopia av uttalandet. I kommissionen föreslog jag att man på alla fartyg borde ha en lodikator så att stabilitetsräkningarna kunde utföras snabbare än genom dåtidens kurvläsningar på millimeterpapper. Datorer fanns inte ännu på den tiden. Det blev omröstning om detta krav, mitt förslag förlorade. Sjöfartsstyrelsens ledning var inte färdig för detta även om pensionerade sjöfartsrådet Allan Relander stödde mig. Även redar-representanten motsatte sig förslaget. I varje fall kom kommissionen fram till nya rekommendationer om stabilitén. För mig var det en lärorik tid om dåtidens kommittéarbete, som det senare fanns många möjligheter att delta i. Jag tror att dessa statliga kommittéer var mycket bättre än dagens konsultverksamhet när det gäller att förnya lagstiftningen. Kommissionen satt fortfarande under 1970 innan betänkandet blev färdigt. Förbundsarbetet fortsatte.
Sven-Erik Nylund