Första befälhavarevikariatet ms Tiira 1964

http://www.suomenmuseotonline.fi/fi/kuva/Suomen+merimuseo/200627_2117.jpg

Kuva: www.suomenmuseotonline.fi

Meningen var att detta skulle ha skrivits för ett år sedan, i 50-ärs serien, men det blev inte av så jag skriver nu 51 år efter händelsen. Första skepparvikariatet är nogot man kommer ihåg.

När jag fick ordinarie överstyrmansjobbet på paragrafbåten ms Tiira efter sjökaptensexamen vid Åbo Navigationsinstitut 1962 var jag redan inne i karriärstegen i FÅA. Jag hade endast ett kort vikariat från föregående år på gamla ss Virgo. Nu bar det helt annat. Visserligen var vi endast två styrmän som gick fyra om fyra och sex timmars vakter, men man var ju ung och orkade tyckte man.

Det hörde till att styrmännen på FÅA-båtarna nog följde med vilka som var befälhavare och vilka som var nära pensionen. När skulle det bli min tur. Redan nästa år var det diskussion om huruvida jag skulle få vikaera befälhavaren Kurt Fagerstöm, men sjöfartsrådet Herbert Andersson hade tyckt att jag var för ung, endast 26 år. De sände kapten Gunnar Stengård istället, han var redan beprövad och 42 år, fick efter två år ordinarie befälhavarjobb på ms Titania.

Sommaren 1964 var det aktuellt igen. Rederiet litade redan på mig och jag fick pröva på skepparvikariatet, ett trappsteg till. Fagerström skulle på semester. Vi satt över en drink på restaurang vid Esplanaden. Jag berättade för Fagerström att jag aldrig som styrman varit på bryggan vid förtöjningar.

–          Du skulle ha sagt, så skulle det nog ha ordnat sig, sade han

–          Nå, nog har jag sett många förtöjningar både från backen och akterut så det går säkert bra, svarade jag.

Det var nämligen så att varken skepparen på ss Vanda eller ss Rigel ville ha en styrman på bryggan, i allmänhet var ju trean på bryggan vid förtöjningar. Försten var ju i allmänhet på backen och andren akterut, och på Tiira hade vi bara två styrmän.

Jag blev uppkallad till FÅA:s kontor till sjöfartsinspektör Ingmar Fredriksson, som presenterade mig för kapten Harald Andersson och Sairanen på fraktavdelningen.  Harald Andersson sade att ifall jag hade något problem skulle jag bara ringa till kontoret.

Vi avgick på kvällen från Helsingfors och kom till Fredrikshamn på morgonen. Förtöjningen gick inte så bra som jag hoppats, men vi kom till kaj i alla fall. Sedan gällde det att gå till mäklarkontoret, Krogius. Fredriksson hade uppmanat mig att alltid besöka mäklarkontoret när vi var i hamn. FåA hade ju ett nät av mäklare både i Finland och utomlands. De kallades även för skvallerkontor, där skepparna diskuterade sina erfarenheter, ofta kom berättelser och kritik av styrmännen fram. Jag satt en gång tyst och lyssnade till dessa farbröder, som seglat på de stora haven med råseglare och rundat Cape Horn.

–          Tänk att det finns styrmän idag som inte ens kan spleisa en vajer, sa den ene.

–          Ja int vet man vart det leder, konstaterade den andre.

Jag tänkte i mitt stilla sinne, att hoppas de inte frågar av mig. jag hade endast en gång fått vara med om vajerspleisning. Ingen lärde ju ut den konsten, men vi tränade på fritiden med Kurt Nordqvist på Sydamerika-linjen när han skulle bli matros. En matros skulle ju kunna spleisa, jag var aldrig matros före navigationsskolan. Men var nu vajerspleis det viktigaste för en styrman, tänkte jag när jag gick ombord. Träffade studiekamrater på olika båtar i Fredrikshamn, jag märkte att en befälhavare hade mycket mera tid för sig själv än styrmännen som var i farten på däck hela tiden.  Nu gällde det att tiden tillvara. Jag tog tillbaka det som jag gått miste om som överstyrman på en paragrafbåt under två år. Fritiden.  Nu hade jag också befälhavarlön på 1527 mark med 5 % ålderstillägg från styrmanstiden.

Vi lastade papper och sågat virke i Fredrikshamn. Fredagen den 23 maj gick vi ut från Fredrikshamn. Jag tyckte Tiira var styv när vi gick ut, med fulla bottentankar.

Följande dag var vacker, stiltje och solsken. Befälhavarjobbet verkade börja bra. Vi kom till Lübeck på måndagen vid middagstid . Följande dag besökte jag Hoerschelmans mäklarkontor och följande dag Oldenburgs kontor där man hade ett litet hemmagjort sjöfartsmuseum. På dessa mäklarkontor kunde alla tala svenska så jag behövde inte anstränga min dåliga tyska.

Vi gick därifrån till Rostock i DDR och där var det tyskan som gällde. Jag försökte förbättra min tyska genom att gå teater, de visade Hamlet ”Sein oder nicht sein?”. Jag förstod inte något annat.

  Fagerström brukade bjuda agentens två kvinnliga funktionärer på ärtsoppa på torsdagarna. Jag tog upp samma tradition. På bordet fanns en stor skål med apelsiner på bordet och jag sade när de var iväg iland:

–          Ta för er och för till barnen!

–          Vi vågar inte ta, om vi blir fast kan vi mista vårt jobb.

Då förstod jag vilken regim de hade i DDR. De vågade inte ens ta en apelsin i fickan.

Fullastade med styckegods och bilar, 39 Wartburgare, gick vi mot Helsingfors på lördagen den 30 maj.

Nu blev det en resa till Hamburg från Fredrikshamn. Jag upplevde min första tjocka som befälhavare. Det var en pärs, men jag klarade den. Från Hamburg till Lübeck och sedan till Hangö. När jag gick upp till Krogius kontor gick jag förbi Dione och min kollega Kullervo Räisänen vinkade i ventilen och ropade upp mig ombord.

–          Du kan berätta på kontoret att vi har kommit intill Hangö, sade han, jag brukar inte springa på dehär kontoren.

Jag passade på att åka till Ekenäs och hälsa på bekanta under vår vistelse i Hangö. Vi gick ut på midsommarafton med destination Lübeck. På midsommarnatten blev det tjocka, upp och fira midsommar, mistsignaler, utkik, radarplotting. På morgonen kunde jag gå till kojs igen.

Följande resa blev det bottenmålning på Valmets flytdocka på Skatudden. Jag passade på att med familjen åka med Högholms-färjan där min farbror Uno  då råkade vara befälhavare.

Den 10 juli var vikariatet slut och jag avmönstrade för gott från Tiira efter två år, för skiftning till ms Hebe.

Fick 150 mark i ”hattpengar” från flytdocken. Det sades nog att en FÅA-skeppare inte skulle ta emot ”hattpengar”, men det visste jag inte då. Jag for på en välbetjänt semester och tog avsked av paragrafbåtslivet. Jag hade sagt till Ingmar Fredriksson att jag ville till en båt med tre styrmän och telegrafist. Så blev det.

Sven-Erik Nylund