Captain`s dinner 18.10.2025. Föreningens 150 års fest.
Årets Captain`s dinner var också föreningens 150-årsjubileum. Trots att föreningens datum var 09.01.2025 beslöt styrelsen att festen skall hållas på hösten eftersom det har varit den tiden på året då våra middagar har hållits.
Styrelsen hade lagt ner mycket arbete för att få till en fin fest och de lyckades. Nu var alla finska befälhavareföreningar representerade och även från Estland var deras ordförande där med sin fru. Detta värmde hjärtat, eftersom både Uleåborg och Kuopio deltog. Vi har inte träffat någon av dem tidigare. Vi har haft ett litet samarbete med de andra under en längre tid. Mariehamn var också välrepresenterat, 8 personer därifrån hade anlänt till festen. Vår resa dit i våras måste ha påverkat att så många kom.
Festen började klockan 16:00 och sedan spelade blåsinstrumentsorkestern Serpentti bekanta låtar medan festdeltagarna flyttade sig till sina platser. Serpentti är en riktigt gammal orkester, grundad 1870, några år äldre än HSF. Orkestern valdes på den bas att det skulle tillföra värdighet till festen, och det lyckades.
Klockan 16:15 höll ordföranden för HSF ett välkomsttal. Jag gick ytligt igenom föreningens historia. Det fanns bara tid att nämna de viktigaste händelserna som har inträffat i föreningens historia. Eftersom samarbetet med Handelsgillet har varit långt tog jag upp det, eftersom föreningen har träffats så länge i Handelsgillets lokaler. Efter detta var det Serpents tur att spela igen.
Klockan 17:00 framförde broderföreningarna sina hälsningar till oss, och det var glädjande att det togs upp att HSF är den förening som önskas ska leda befälhavareföreningarnas gemensamma evenemang i Finland. Kanske har vi lyckats med det nu när vi har etablerat kontakt med alla föreningar.
Efter detta inledde Serpentti galan och sedan var det dags för förrätten.
Samtidigt sjöngs några snapsvisor, vilket vi nu också har börjat göra på våra fester. Det lättar verkligen upp stämningen. Även om det inte var planerat till den här festen, lyckades vi övertala Mariehamns ordförande att göra det. Sedan hölls ett roligt dryckestal av en av våra medlemmar.
Efter detta kom en överraskande gratulationshälsning till föreningen. En person var i kontakt med stasministern och han skickade en gratulationshälsning till föreningen. Detta var en stor ära för oss.
Efter förrätterna var det tur för Festtalet, och det hölls av Marina Paulaharju, vice verkställande direktör för Sjömanspensionskassan.. Talet var verkligt känslosamt och berörde många av oss. Många av oss fick tårar i ögonen under talet. Att välja Marina som talare var ett utmärkt beslut. Hon gör ett stort arbete för finsk sjöfart idag.
Sedan kom huvudrätten och efterrätten. Efter det hade vi fortfarande gott om tid att umgås med våra gäster.
Dessa diskussioner brukar vara mycket givande och de bästa förslagen till gemensamma evenemang kommer oftast från dessa. Så var fallet även denna gång, och vi återkommer till det under våren.
Efter festen fortsatte några av gästerna kvällen på en närliggande restaurang.
Festen blev en riktig succé. Den visade också att det finns ett behov av sådana evenemang. En liten fest då och då i denna grå värld muntrar upp alla. Det är mycket trevligare att träffa människor ansikte mot ansikte än via en app. Vi lever just nu i en värld där osäkerhet är mer en regel än ett undantag, och en liten fest är lämplig för att muntra upp oss.
HLY-styrelsen tackar alla som deltog i ffesten och välkomnar er alla till nästa evenemang nästa år.
Captain`s dinner 18.10.2025. Yhdistyksen 150vuotis juhla.
Tämän vuoden Captain`s dinner oli myös yhdistyksen 150vuotis juhla. Vaikka yhdistyksen pvm. oli 09.01.2025 hallitus päätti, että juhla pidetään syksyllä koska se on ollut se aika vuodesta, kun on pidetty meidän illallisemme.
Hallitus oli tehnyt aika ison työn, että saadaan hienot juhlat ja siinä onnistuttiin. Nyt oli kaikki Suomen päällikkö yhdistykset edustettuina ja myös Virosta oli heidän puheenjohtajansa paikalla vaimoineen. Tämä lämmitti sydäntä, kun sekä Oulu ja Kuopio osallistuvat. Emme ole tavanneet kumpaakaan ennen. Muitten kanssa on tehty jo pitkään pientä yhteistyötä. Maarianhamina oli myös hyvin edustettuina, sieltä oli 8 henkilöä saapuneet juhlaan. Varmaan vaikutti meidän keväämme matka sinne, siihen että tulivat niin monta.
Juhlat alkoivat kl 16:00 ja silloin puhallin soitin yhtye Serpentti soitti tuttuja kappaleita, kun juhla väki siirtyivät omille paikoilleen. Serpentti on todella vanha orkesteri, perustettu 1870 elikkä muutama vuosi vanhempi, kun HLY. Yhtye valittiin sillä perusteella, että saadaan arvokuutta juhlaan, ja onnistui.
Kl 16:15 HLY:n puheenjohtaja piti tervetuliaispuheen. Pinta puoleisesti kävin läpi yhdistyksen historia. Oli ainoastaan aikaa mainita ne suuret tapahtumat mitkä ovat tapahtunut yhdistyksen historiassa. Koska yhteistyö Handelsgilletin kanssa on ollut pitkä niin sen otin esille, koska yhdistys on kokoontunut niin pitkään Handelsgilletin tiloissa. Tämän jälkeen oli taas Serpenttin vuoro soittaa.
Kl 17:00 veljesyhdistykset esittävät tervehdyksensä meille, ja se lämmitti mieltä, että tuotiin esille, että HLY on se yhdistys mitä toivotaan, että vetää päällikkö yhdistysten yhteiset tapahtumat Suomessa. Ehkä on onnistuttu siinä nyt, kun on muodostettu yhteyttä kaikkiin yhdistyksiin.
Tämän jälkeen Serpentti avasi gaalan ja oli sitten alkuruuan vuoro.
Siinä samalla sitten laulettiin muutama snapsi laulu, mitä nyt on myös alettu tekemään meidänkin juhlissamme. Se keventää tunnelmaa todella paljon. Vaikka tähän juhlaan sitä ei olut suunniteltu saatiin Maarianhaminan puheenjohtaja ympäripuhuttua siihen tehtävään. Sitten oli vielä hauska ryyppypuhe mitä yksi jäsenistämme piti.
Tämän jälkeen tuli yllätyksellinen onnentoivotus yhdistykselle. Yksi henkilö oli yhteydessä pääministeriin ja hän lähetti onnentoivomuksen yhdistykselle. Tämä oli suuri kunnia meille.
Alkuruuan jälkeen oli Juhla puheen vuoro ja sen piti Merimieseläkekassan varatoimitus johtaja Marina Paulaharju. Puhe oli todella tunteellinen ja se kosketti moni meistä. Monelle tuli kyyneleet silmiin puheen aikana. Marinan valinta juhlapuhujaksi oli erinomainen päätös. Hän tekee tänä päivän päivänä todella paljon työtä Suomen merenkulun hyväksi.
Sitten seurasi pääruoka ja jälkiruoka. Sen jälkeen meille jäi vielä hyvin aikaa seurustella vieraitten kanssa. Nämä keskustelut ovat yleensä hyvin antoisia ja parhaat ehdotukset yhteisistä tilaisuuksista tulevat yleensä näissä. Niin kävi nytkin ja siihen palataan sitten kevään mittaan.
Juhlan jälkeen osa vieraista jatkoivat vielä iltaa naapuri ravintolassa.
Juhla oli todella onnistunut. Se myös osoitti, että kyllä tällaisiin tapahtumiin on vaan tarvetta. Pieni juhla silloin tällöin tähän harmaaseen maailmaan piristää kaikkien mieltä. On kyllä paljon mukavampi kohdata ihmiset kasvokkain, kun jonkun sovelluksen kautta. Me elämme tällä hetkellä maailmassa missä epävarmuus on enemmän sääntö, kun poikkeus, ja siihen soveltuu pieni juhla piristämään meidät.
HLY:n hallitus kiittää kaikkia juhlaan osallistuneita ja toivottaa tervetulleeksi seuraavaan tilaisuuteen ensi vuonna.
Festtal – Helsingfors Skeppsbefälhavareförenings jubileum / Marina Paulaharju SPK
Ärade befälhavare och sjökaptener, kära medlemmar, inbjudna gäster, kära vänner,
det är en stor glädje och ära att få delta i Helsingfors Skeppsbefälhavareföreningens 150-årsjubileum här på Handelsgillet. Detta hus är inte bara en festlokal, utan som ett slags kart- eller sjökort – en plats där föreningen under årtionden har samlats för att dra upp riktlinjer och hålla kursen. Här har samtal förts som burit långt, ut till haven och in i lagstiftningen.
I kväll väver vi här samman tre långa trådar: befälhavarens yrke och ansvar, Helsingfors Skeppsbefälhavareförenings banbrytande arbete samt Sjömanspensionskassans historia och arv. Dessa trådar har följts åt – ibland stödjande, ibland sökande – men alltid i samma riktning: mot ett värdigt arbete och trygghet till sjöss och i land.
En befälhavare är alltid mer än sin titel: ansvaret för människor, last och fartyg möter vardagens situationer utan fullständig handbok. Under segelperioden var ansvaret bokstavligt i händerna – vinden, isen, trossarna och besättningen. När maskinerna ersatte seglen förändrades ansvaret, men det lättade inte. Nya yrken föddes i maskinrummen: maskinister, eldare, trimmare samt personal i salong och kök – ofta också kvinnor – blev en del av samma fartygsfamilj. Befälhavarens arbete blev allt mer en konst i ledarskap och förhandling i en mångfacetterad värld.
Samtidigt stod den finländska sjöfarten vid 1900-talets början med en fot i det gamla och en i det nya. Endast omkring en femtedel av fartygen var ång- eller motorfartyg vid självständighetens gryning. Ändå fortsatte de finländska segelfartygen – särskilt de åländska – envist sina långa fraktresor, till exempel med spannmålslaster från Australien till Europa. Sjöfarten var en bro till världen, också under tider då hemlandet levde sparsamt och under hårda ekonomiska villkor.
När vi talar om Sjömanspensionskassans historia börjar vi inte från tomma blad. Redan på 1700-talet registrerades sjömän vid sjömanshusen. Medlemskap där var en förutsättning för att utöva yrket, och sjömanshusen delade ut understöd till dem som förlorat arbetsförmågan, eller till familjer som drabbats av dödsfall eller olyckor. Bakom detta låg tanken: om riket behöver sjöfolk, måste riket också känna ansvar för deras trygghet.
Det fanns också en så kallad sjömanskista – sin tids solidaritetskassa – som hade sina föregångare i gillenas änke- och föräldralösas kassor. Dessa tidiga trygghetsformer var ofta knappa, och deras beviljandegrund präglades av dåtidens moraluppfattningar: hjälp till ”sedliga och fattiga”, till trogna och skötsamma medlemmar. Samtidigt såg man redan då sådant som för oss idag är självklart – samordning av förmåner och till och med ett slags indexskydd, till exempel att understödet kopplades till priset på årliga rågtunnor.
Men systemet var bräckligt. Sjömanshusens understöd var mer nödhjälp än pension. Beslutsmakten lutade mot arbetsgivarsidan, och hjälpen krävde obrutet medlemskap, gott rykte och ofta även ett ”anständigt” leverne. Tryggheten fanns, men var tunn och bristfällig – som en bogserlina som visserligen håller, men gnisslar i varje vågdal.
I slutet av 1800-talet togs ett viktigt steg: man utfärdade en förordning om sjömännens första pensionsanstalt. Tanken var framåtblickande – ålders-, invalid- och familjepension. Men medlemskapet var frivilligt, och just därför blev idén alltför ofta tom. Unga sjömän anslöt sig inte, avgifter uteblev under utlandstjänst och inflationen urholkade pensionernas värde. En pension som ursprungligen motsvarade två–tre månadslöner blev på 1920-talet knappt en.
Ändå föddes ur detta en viktig insikt: tryggheten för sjöfolk kan inte bygga på frivillighet ensam. För ett gemensamt arbete och en gemensam risk behövs ett gemensamt ansvar – ett allmänt och obligatoriskt system.
Här kliver Helsingfors Skeppsbefälhavareförening fram på scenen.
Föreningen har från första början burit två vågskålar: yrkesstolthet och samhällsansvar. Att befälhavare började tala för en allmän och obligatorisk pension var modigt och framsynt. Det gällde inte bara befäl och kaptener – det gällde hela fartygsfamiljen, alla som går ombord och lämnar kajen bakom sig.
Föreningen var också en konkret aktör i sjöfolkets vardag. När Sailors’ Home stod färdigt på Skatudden 1907, övernattade tusentals sjömän där – en plats för skydd och vila, där sjöfolk kunde vara ”bland sitt eget” mitt i den stora staden. Det var ett tidigt tecken på att yrkets mänskliga värdighet och trygghet är en del av yrkets heder.
Det första försöket att införa en obligatorisk, allmän sjömanspension lyckades ännu inte på 1880-talet. Men föreningen tystnade inte. Den var den röst som man känner igen från bryggan: lugn, beslutsam och vid behov uthållig mot motvind.
Första världskriget, ekonomiska svängningar och inbördeskrigets efterdyningar ökade osäkerheten och gjorde den gemensamma tryggheten allt mer nödvändig. Lagstiftningen utvecklades: sjömanslagen 1924 reglerade arbetstid, skyddade minderåriga och stärkte uppsägningsskyddet. Fackföreningarna växte: Sjöbefälsförbundet, Maskinbefälsförbundet och Sjömans-Unionen etablerades.
År 1937 avslutades både sjömanshusens och den gamla pensionsanstaltens bana. Staten samlade medlen i en fond, och kursen lades om – ibland med bakslag, ibland med framsteg. Samtidigt föddes något nytt och avgörande: folkpensionsanstalten (FPA) grundades 1939. Den förde med sig tanken att ålderdomstrygghet är en rättighet, inte nåd. Ändå behövdes för sjöfolket ett eget system som motsvarade yrkets särskilda risker.
Vid denna tid steg två namn fram inom den finländska sjöfartens intressebevakning: Sjöbefälsförbundets Felix Granit och Sjömans-Unionens Niilo Välläri. Deras arbete, föreningarnas tyngd och branschens gemensamma syn ledde till det vi idag med stolthet talar om.
År 1956 grundades Sjömanspensionskassan – som svar på något Helsingfors Skeppsbefälhavareförening redan länge sett: om havet är landets livsnerv för näring och bildning, kan sjöfolkets ålders-, invalid- och familjepensioner inte lämnas åt slumpen eller frivillighet. Ett system behövdes som tog hänsyn till sjöarbetets särdrag: säsongsmässighet, långa frånvaroperioder, internationell miljö och både fysiska och psykiska påfrestningar.
Sjömanspensionskassans tillkomst gav sjöfarten det som kompassen ger befälhavaren – en stadig kurs även i hårt väder. Den skapade förtroendet att det efter arbetsåren finns en trygg hamn att lägga till i – inte tomhet, utan ett gemensamt system.
När Sjömanspensionskassan nu förbereder sitt 70-årsjubileum kan vi med rätta säga: det beslutet har burit. Det har burit genom konjunkturer, ekonomiska kriser, lagändringar och teknologiska skiften. Det har burit därför att grunden byggts på något som Helsingfors Skeppsbefälhavareförening alltid förstått: till havs klarar man sig tillsammans.
Länge var fartygsarbetet ett ”pestjobb” – korta kontrakt innan ordet fanns. Matordningen fastställde noggrant vad besättningen skulle få: ett halvt kilo kött eller 325 gram fläsk varannan dag, fyra liter vatten per dag, samt veckovisa ransoner av smör, senap och kaffe. Detaljer som visar en större förändring: när samhället moderniserades fick arbetet för första gången förutsägbarhet.
Ändå förändrades inte yrkets kärna. August Högman, 1800-talets sjöförfattare, lämnade till sist haven för att bli ”observatör på land”, men hans berättelser vittnar om samma kärna som idag: människan som växer till havs bär med sig kunskap och mod i land. Och det är det modet som också byggt upp tryggheten – först som understöd, sedan som frivilligt system, slutligen som ett obligatoriskt och heltäckande skydd.
När vi på Sjömanspensionskassan arbetar, hör vi ofta den ton som är typisk för en befälhavare: lugn, beslutsam och lyssnande. Föreningens arv märks i att tryggheten inte byggts uppifrån och ner, utan tillsammans med yrkets utövare. Helsingfors Skeppsbefälhavareförenings påverkansarbete – först genom motgångar, sedan gång på gång – skapade en kultur där misslyckande inte är slutet, utan början.
Föreningen har också varit pionjär i att se trygghet brett. Pensionen är mer än en ekonomisk förmån; den är ett löfte om yrkets värdighet. Den är ett budskap till unga som överväger sjöfart: denna bransch tar hand om dig. Den är också ett budskap till befälhavaren som ensam fattar beslut på bryggan i nattmörkret: vi bär dig, när du för sista gången kliver i land.
För det första: tryggheten håller när den byggs på rätt riskprofil. Sjöarbetet är internationellt, säsongsbetonat och ständigt föränderligt. Därför måste systemet vara både stabilt och flexibelt.
För det andra: trygghet är samspel. Dialogen mellan befälhavare, besättning, redare, fack och myndigheter är inte alltid enkel – men nödvändig. Här har föreningen varit en brobyggare som känner båda stränderna.
För det tredje: berättelsen bär. När vi talar om sjömanshus, sjömanskistor, vetosedlar och matordningar, talar vi om en sak: människovärdet. Vi påminner oss varför systemet finns – inte för siffrorna, utan för människorna.
Idag leder sjökaptener oftast digitala system, globala leveranskedjor och multinationella besättningar. Autonoma funktioner ökar, bränslena förändras, EU- och IMO-regler förnyas. Sjömanspensionskassans uppgift är att följa denna rytm – hellre ett halvt steg före än ett halvt efter. Det betyder att förstå hur karriärer splittras, hur internationella banor påverkar pensionsrätten och hur välbefinnande – fysiskt och psykiskt – hänger samman med arbetslivets längd.
Men det viktigaste förändras inte: sjöarbetet är gemensamt. Och gemensamt arbete kräver gemensam trygghet. I det arbetet är Helsingfors Skeppsbefälhavareförenings röst fortfarande viktig. Den röst som säger: ”Låt oss värna yrkets heder också när trossarna redan är fast vid pollaren.”
Jag vill rikta ett varmt tack till er, medlemmarna i Helsingfors Skeppsbefälhavareförening och hela befälskåren. Tack för ert slit, ert pionjärskap. Tack till tidigare generationers kaptener som kämpade för en obligatorisk och allmän pension, också när världen ännu inte var redo. Tack för att ni hållit samtalet öppet, kritiskt och konstruktivt.
Tack också till dem vars namn inte står i protokollen men som bar vardagen: familjerna som skötte hem, barn och brevväxling när tjänsterna tog månader till sjöss. Sjömansmissionens och sjömanshemmens personal, som hjälpte när hemmet var för långt borta. Utan detta nätverk hade många berättelser slutat i förtid.
För en befälhavare är horisonten inte en linje, utan en riktning. Handelsgillet har i årtionden varit ett välkänt landmärke för Helsingfors Skeppsbefälhavareförening – en trygg kaj där man återvänder efter möten och samtal, och varifrån man åter seglar ut mot nya mål. Här har arbetet varit stillsamt men uthålligt – en navigering vars beslut till slut synts till havs, i rederierna och i pensionssystemet.
För Sjömanspensionskassan har horisonten varit tydlig sedan 1956: en värdig pension för sjöfolkets ålderdom, arbetsoförmåga och familjer – en trygghet som följer tiden och står emot stormar. När vi nu närmar oss 70-årsjubileet känner vi tacksamhet för de beslut som fattades – också de som mognade just inom dessa väggar.
Kära vänner, ärade befälhavare – låt oss i kväll sända ett tack till gångna generationer och ett löfte till dem som kommer efter: att ta hand om havet och dess människor. Det är den vackraste hyllningen till vårt yrke, vår förening och vårt land.
Tack.
Festtal – Helsingfors Skeppsbefälhavareförenings jubileum
Ärade befälhavare och sjökaptener, kära medlemmar, inbjudna gäster, kära vänner,
det är en stor glädje och ära att få delta i Helsingfors Skeppsbefälhavareföreningens 150-årsjubileum här på Handelsgillet. Detta hus är inte bara en festlokal, utan som ett slags kart- eller sjökort – en plats där föreningen under årtionden har samlats för att dra upp riktlinjer och hålla kursen. Här har samtal förts som burit långt, ut till haven och in i lagstiftningen.
I kväll väver vi här samman tre långa trådar: befälhavarens yrke och ansvar, Helsingfors Skeppsbefälhavareförenings banbrytande arbete samt Sjömanspensionskassans historia och arv. Dessa trådar har följts åt – ibland stödjande, ibland sökande – men alltid i samma riktning: mot ett värdigt arbete och trygghet till sjöss och i land.
En befälhavare är alltid mer än sin titel: ansvaret för människor, last och fartyg möter vardagens situationer utan fullständig handbok. Under segelperioden var ansvaret bokstavligt i händerna – vinden, isen, trossarna och besättningen. När maskinerna ersatte seglen förändrades ansvaret, men det lättade inte. Nya yrken föddes i maskinrummen: maskinister, eldare, trimmare samt personal i salong och kök – ofta också kvinnor – blev en del av samma fartygsfamilj. Befälhavarens arbete blev allt mer en konst i ledarskap och förhandling i en mångfacetterad värld.
Samtidigt stod den finländska sjöfarten vid 1900-talets början med en fot i det gamla och en i det nya. Endast omkring en femtedel av fartygen var ång- eller motorfartyg vid självständighetens gryning. Ändå fortsatte de finländska segelfartygen – särskilt de åländska – envist sina långa fraktresor, till exempel med spannmålslaster från Australien till Europa. Sjöfarten var en bro till världen, också under tider då hemlandet levde sparsamt och under hårda ekonomiska villkor.
När vi talar om Sjömanspensionskassans historia börjar vi inte från tomma blad. Redan på 1700-talet registrerades sjömän vid sjömanshusen. Medlemskap där var en förutsättning för att utöva yrket, och sjömanshusen delade ut understöd till dem som förlorat arbetsförmågan, eller till familjer som drabbats av dödsfall eller olyckor. Bakom detta låg tanken: om riket behöver sjöfolk, måste riket också känna ansvar för deras trygghet.
Det fanns också en så kallad sjömanskista – sin tids solidaritetskassa – som hade sina föregångare i gillenas änke- och föräldralösas kassor. Dessa tidiga trygghetsformer var ofta knappa, och deras beviljandegrund präglades av dåtidens moraluppfattningar: hjälp till ”sedliga och fattiga”, till trogna och skötsamma medlemmar. Samtidigt såg man redan då sådant som för oss idag är självklart – samordning av förmåner och till och med ett slags indexskydd, till exempel att understödet kopplades till priset på årliga rågtunnor.
Men systemet var bräckligt. Sjömanshusens understöd var mer nödhjälp än pension. Beslutsmakten lutade mot arbetsgivarsidan, och hjälpen krävde obrutet medlemskap, gott rykte och ofta även ett ”anständigt” leverne. Tryggheten fanns, men var tunn och bristfällig – som en bogserlina som visserligen håller, men gnisslar i varje vågdal.
I slutet av 1800-talet togs ett viktigt steg: man utfärdade en förordning om sjömännens första pensionsanstalt. Tanken var framåtblickande – ålders-, invalid- och familjepension. Men medlemskapet var frivilligt, och just därför blev idén alltför ofta tom. Unga sjömän anslöt sig inte, avgifter uteblev under utlandstjänst och inflationen urholkade pensionernas värde. En pension som ursprungligen motsvarade två–tre månadslöner blev på 1920-talet knappt en.
Ändå föddes ur detta en viktig insikt: tryggheten för sjöfolk kan inte bygga på frivillighet ensam. För ett gemensamt arbete och en gemensam risk behövs ett gemensamt ansvar – ett allmänt och obligatoriskt system.
Här kliver Helsingfors Skeppsbefälhavareförening fram på scenen.
Föreningen har från första början burit två vågskålar: yrkesstolthet och samhällsansvar. Att befälhavare började tala för en allmän och obligatorisk pension var modigt och framsynt. Det gällde inte bara befäl och kaptener – det gällde hela fartygsfamiljen, alla som går ombord och lämnar kajen bakom sig.
Föreningen var också en konkret aktör i sjöfolkets vardag. När Sailors’ Home stod färdigt på Skatudden 1907, övernattade tusentals sjömän där – en plats för skydd och vila, där sjöfolk kunde vara ”bland sitt eget” mitt i den stora staden. Det var ett tidigt tecken på att yrkets mänskliga värdighet och trygghet är en del av yrkets heder.
Det första försöket att införa en obligatorisk, allmän sjömanspension lyckades ännu inte på 1880-talet. Men föreningen tystnade inte. Den var den röst som man känner igen från bryggan: lugn, beslutsam och vid behov uthållig mot motvind.
Första världskriget, ekonomiska svängningar och inbördeskrigets efterdyningar ökade osäkerheten och gjorde den gemensamma tryggheten allt mer nödvändig. Lagstiftningen utvecklades: sjömanslagen 1924 reglerade arbetstid, skyddade minderåriga och stärkte uppsägningsskyddet. Fackföreningarna växte: Sjöbefälsförbundet, Maskinbefälsförbundet och Sjömans-Unionen etablerades.
År 1937 avslutades både sjömanshusens och den gamla pensionsanstaltens bana. Staten samlade medlen i en fond, och kursen lades om – ibland med bakslag, ibland med framsteg. Samtidigt föddes något nytt och avgörande: folkpensionsanstalten (FPA) grundades 1939. Den förde med sig tanken att ålderdomstrygghet är en rättighet, inte nåd. Ändå behövdes för sjöfolket ett eget system som motsvarade yrkets särskilda risker.
Vid denna tid steg två namn fram inom den finländska sjöfartens intressebevakning: Sjöbefälsförbundets Felix Granit och Sjömans-Unionens Niilo Välläri. Deras arbete, föreningarnas tyngd och branschens gemensamma syn ledde till det vi idag med stolthet talar om.
År 1956 grundades Sjömanspensionskassan – som svar på något Helsingfors Skeppsbefälhavareförening redan länge sett: om havet är landets livsnerv för näring och bildning, kan sjöfolkets ålders-, invalid- och familjepensioner inte lämnas åt slumpen eller frivillighet. Ett system behövdes som tog hänsyn till sjöarbetets särdrag: säsongsmässighet, långa frånvaroperioder, internationell miljö och både fysiska och psykiska påfrestningar.
Sjömanspensionskassans tillkomst gav sjöfarten det som kompassen ger befälhavaren – en stadig kurs även i hårt väder. Den skapade förtroendet att det efter arbetsåren finns en trygg hamn att lägga till i – inte tomhet, utan ett gemensamt system.
När Sjömanspensionskassan nu förbereder sitt 70-årsjubileum kan vi med rätta säga: det beslutet har burit. Det har burit genom konjunkturer, ekonomiska kriser, lagändringar och teknologiska skiften. Det har burit därför att grunden byggts på något som Helsingfors Skeppsbefälhavareförening alltid förstått: till havs klarar man sig tillsammans.
Länge var fartygsarbetet ett ”pestjobb” – korta kontrakt innan ordet fanns. Matordningen fastställde noggrant vad besättningen skulle få: ett halvt kilo kött eller 325 gram fläsk varannan dag, fyra liter vatten per dag, samt veckovisa ransoner av smör, senap och kaffe. Detaljer som visar en större förändring: när samhället moderniserades fick arbetet för första gången förutsägbarhet.
Ändå förändrades inte yrkets kärna. August Högman, 1800-talets sjöförfattare, lämnade till sist haven för att bli ”observatör på land”, men hans berättelser vittnar om samma kärna som idag: människan som växer till havs bär med sig kunskap och mod i land. Och det är det modet som också byggt upp tryggheten – först som understöd, sedan som frivilligt system, slutligen som ett obligatoriskt och heltäckande skydd.
När vi på Sjömanspensionskassan arbetar, hör vi ofta den ton som är typisk för en befälhavare: lugn, beslutsam och lyssnande. Föreningens arv märks i att tryggheten inte byggts uppifrån och ner, utan tillsammans med yrkets utövare. Helsingfors Skeppsbefälhavareförenings påverkansarbete – först genom motgångar, sedan gång på gång – skapade en kultur där misslyckande inte är slutet, utan början.
Föreningen har också varit pionjär i att se trygghet brett. Pensionen är mer än en ekonomisk förmån; den är ett löfte om yrkets värdighet. Den är ett budskap till unga som överväger sjöfart: denna bransch tar hand om dig. Den är också ett budskap till befälhavaren som ensam fattar beslut på bryggan i nattmörkret: vi bär dig, när du för sista gången kliver i land.
För det första: tryggheten håller när den byggs på rätt riskprofil. Sjöarbetet är internationellt, säsongsbetonat och ständigt föränderligt. Därför måste systemet vara både stabilt och flexibelt.
För det andra: trygghet är samspel. Dialogen mellan befälhavare, besättning, redare, fack och myndigheter är inte alltid enkel – men nödvändig. Här har föreningen varit en brobyggare som känner båda stränderna.
För det tredje: berättelsen bär. När vi talar om sjömanshus, sjömanskistor, vetosedlar och matordningar, talar vi om en sak: människovärdet. Vi påminner oss varför systemet finns – inte för siffrorna, utan för människorna.
Idag leder sjökaptener oftast digitala system, globala leveranskedjor och multinationella besättningar. Autonoma funktioner ökar, bränslena förändras, EU- och IMO-regler förnyas. Sjömanspensionskassans uppgift är att följa denna rytm – hellre ett halvt steg före än ett halvt efter. Det betyder att förstå hur karriärer splittras, hur internationella banor påverkar pensionsrätten och hur välbefinnande – fysiskt och psykiskt – hänger samman med arbetslivets längd.
Men det viktigaste förändras inte: sjöarbetet är gemensamt. Och gemensamt arbete kräver gemensam trygghet. I det arbetet är Helsingfors Skeppsbefälhavareförenings röst fortfarande viktig. Den röst som säger: ”Låt oss värna yrkets heder också när trossarna redan är fast vid pollaren.”
Jag vill rikta ett varmt tack till er, medlemmarna i Helsingfors Skeppsbefälhavareförening och hela befälskåren. Tack för ert slit, ert pionjärskap. Tack till tidigare generationers kaptener som kämpade för en obligatorisk och allmän pension, också när världen ännu inte var redo. Tack för att ni hållit samtalet öppet, kritiskt och konstruktivt.
Tack också till dem vars namn inte står i protokollen men som bar vardagen: familjerna som skötte hem, barn och brevväxling när tjänsterna tog månader till sjöss. Sjömansmissionens och sjömanshemmens personal, som hjälpte när hemmet var för långt borta. Utan detta nätverk hade många berättelser slutat i förtid.
För en befälhavare är horisonten inte en linje, utan en riktning. Handelsgillet har i årtionden varit ett välkänt landmärke för Helsingfors Skeppsbefälhavareförening – en trygg kaj där man återvänder efter möten och samtal, och varifrån man åter seglar ut mot nya mål. Här har arbetet varit stillsamt men uthålligt – en navigering vars beslut till slut synts till havs, i rederierna och i pensionssystemet.
För Sjömanspensionskassan har horisonten varit tydlig sedan 1956: en värdig pension för sjöfolkets ålderdom, arbetsoförmåga och familjer – en trygghet som följer tiden och står emot stormar. När vi nu närmar oss 70-årsjubileet känner vi tacksamhet för de beslut som fattades – också de som mognade just inom dessa väggar.
Kära vänner, ärade befälhavare – låt oss i kväll sända ett tack till gångna generationer och ett löfte till dem som kommer efter: att ta hand om havet och dess människor. Det är den vackraste hyllningen till vårt yrke, vår förening och vårt land.
Tack.
