För femtio år sedan- Internationell verksamhet- ILO

International Labour Organisation ILO var för mig en helt ny upplevelse. I oktober 1970 skulle ILO hålla  sjöfartskonferens i Geneve. Henrikki Rislakki sade att han inte trivdes på dessa långa möten, det skulle bli tre veckor i Geneve. Han tyckte att jag skulle gå med i den internationella verksamheten och delta i den finska delegationen. Det är ju så att man i ILO har tre grupper, statsmakten,arbetsgivarna och arbetstagarna.

Nu gällde det alltså Socialministeriet, Redarföreningarna och sjöfolksförbunden.

Den 6 oktober 1970 hade vi ett förberedande möte i Socialministeriet. Sjömans-Unionen representerades av deras ordförande Olavi Keitele, som kom inseglande litet försenad och uttalade sig direkt:

– Det enda som har någon betydelse vid denna konferens är welfare, sade han.

Nå det fanns ju också annat på programmet. Keitele ansåg att befälet borde ta mera del i sjömännens welfare-verksamhet och sade att han skulle anmäla mig till welfare-arbetsgruppen vid ITF:s förberedande möte där han skulle delta före konferensen. Jag tog det lugnt, vi sände ingen från Skeppsbefälsförbundet till ITF-mötet denna gång. Maskinbefälet representerades av deras dåvarande ordförande Johan Heinonen. Senare märkte jag att dessa ITF förberedande möten var av största betydelse vid ILO konferenser. Där gjordes strategin upp inom sjöfolksgruppen och gruppordföranden utsågs för olika kommittéer.

Det är ju så att statsmakten, arbetsgivarna och arbetstagarna endast har varsin röstberättigade delegat, övriga deltagare fungerar som rådgivare och deltar i arbetsgruppernas arbete. För ITF gällde det att koordinera arbetet i arbetstagargruppen, som jag härefter kallar sjöfolksgruppen. Man måste komma ihåg att det i gruppen fanns även med sjöfolksrepresentanter från de socialistiska länderna med sin egen transportarbetarorganisation, vars huvudkontor fanns i Prag. Men det var nog ITF som i alla fall ledde diskussionerna i sjöfolksgruppen och hade initiativet.

Jag flög via Köpenhamn till Geneve och tog in på hotell Suisse vid Place Cornavin, rumshyran var 40 schfranc per dygn. Plenarsessionen började följande morgon kl 11.00 . Jag promenerade upp för backen till den stora FN byggnaden, Palace des Nations, som i tiderna byggdes för Nationernas Förbund efter första världskriget. Byggnaden blev färdig 1936.  ILO:s gamla byggnad nere i parken vid Geneve-sjön hade blivit för liten för dessa stora konferenser.  Den stora församlingen samlades, det var ca 600 delegater och rådgivare. Klockan tolv samlades sjöfolksgruppen till sitt första möte. Arbetet började. Så småningom blev man van med simultantolkningen med luren på örat. Engelska, franska, tyska, spanska var de officiella språken. Jag hamnade i gruppen för sjöfolkets bostäder ombord, vilket gav mig inblick i hurudana hytter det finns i olika länders handelsflottor. Nu skulle situationen förbättras, den gamla konventionen var från 1949 då skansarna avskaffades i finska handelsflottan. Det blev diskussioner om kvadratmetrar. Befälsperson skulle ha minst 2 kvm fri golvyta på fartyg över 2000 ton enligt dåvarande konvention. Dessutom fick man på fartyg över 3000 ton ha högst fyra personer i  samma hytt. Jag har själv som  jungmän varit i en hytt under backen med tre man ombord på ss Otava. Så det fanns skäl för ändringar 1970. Vi diskuterade bastun med japanerna bland annat.

Till dessa internationella konferenser hör också social samvaro. Olika länders beskickningar i Geneve höll cocktailpartyn för konferensdeltagarna. Jag har antecknat i min kalender åtminstone Sveriges, Västtysklands och finska ambassaderna tillställningar. Klaus Sahlgren var då ambassadör i Geneve.

Efter tre veckor åkte vi hem och många nya konventioner hade utarbetats och godkänts. Sedan gällde det för oss att få riksdagen att godkänna dessa konventioner. Keitele körde hårt på Welfare-konventionen och det ledde sedan till grundandet av SSB-MEPA – dvs Sjömansservicebyrån/Merimiespalvelutoimisto. Dessutom fick vi igenom kravet på bastu i bostadsförordningen, trots att det nog fanns bastun ombord redan tidigare. Jag var själv med som överstyrman att rita och bygga en bastu ombord på ms Helios tillsammans med timmerman 1966.

Sven-Erik Nylund