Var ligger Djidelli?

För femtio år sedan var jag vikarie befälhavare på ms Helios under min sista julresa till sjöss.

Vi skulle ut från Genua efter att ha lastat 90 ton styckegods. Jag hade fått meddelande från Helsingfors att vi skulle gå till Djidelli för att lasta 200 ton kork. Jag hade svårt att hitta Djidelli. Ingen ombord hade hört om en sådan hamn. Jag sökte i korten men ingenstans fann  jag Djidelli. Frågade båtsen, som seglat länge på Medelhavet, men inte ens han visste. Jag tog fram ett gammalt engelskt översiktskort och hittade slutligen Djidelli öster om Alger i Algeriet. Dessutom fanns den i de engelska Pilotbooks. Nu visste jag vart vi var på väg. Klockan 23 på kvällen den 11 december var vi klara för avgång. Jag kollade med lotsarna de berättade att det blåste 8 beaufort och vinden ökade hela tiden. Jag funderade, det skulle bli svårt att manövrera ut i barlast från kajen. Jag gjorde ett av de svåraste beslut en befälhavare kan göra. Beslöt att invänta morgonen ifall det skulle mojna litet. I detta beslut var jag ensam. Kanske vi skulle ha haft tur och allt gått bra. Men i det långa loppet är det haverierna som räknas dig till last inte några korta förseningar.  När lotsen sedan kom ombord på morgonen lättade det mitt sinne när han sade att flere båtar stannat i hamn på kvällen.

Visserligen blåste det fortfarande ute till sjöss 7-8 B. Vi hade låringsvind, men mot kvällen kantrade vinden mot NW och ökade till 9 B. Vi minskade några varv i maskin, rullningen var dock så svår att  jag sov på soffan i sovhytten. Klockan två på natten vaknade jag av ett brak, det var stolen och bordet som flög mot soffan, trots att jag försökt säkra dem bakom soffkarmen. Det kändes nästan som om Helios skulle stjälpa. Jag tog hastigt på mig badrocken och tofflorna, skyndade upp på bryggan. Undrade hur styckegodslasten klarade sig i lastrummet.

Efter att en stund ha studerat vågorna och krängningarna, ändrade jag kursen så att vi fick vågorna mot styrbordsbog och minskade maskinen till halv. Nu gick det mjukare och jag kunde gå ner till hytten. Beställde väckning till halv sju.

På morgonen gick försten med båtsman och ett par matroser ner i lastrummet. Bara några lådor hade rört på sig på femmans mellandäck. En våg hade dock slagit in ventilen i första mästers hytt på förkanten. 

Vi räknade med att komma till Djidelli klockan 20 på måndagskvällen. Meddelade Alger, men på kvällen fick vi ett telegram från Alger att vi skulle ta lots vid Bejaja (ex Bougie) ca 35 sjömil väst om Djidelli.  Klockan var redan halv tolv på natten när vi närmade oss Bejaja, men ingen svarade varken på radion eller på våra ljussignaler. Jag vågade inte gå närmare hamninloppet än tre mil för det sjökort vi hade för denna del hade en sådan skala att en sjömil var 5 millimeter. Trean försökte få kontakt med VHF:n, men ingen svarade. Vid midnatt kom äntligen lotsbåten ut och vi fick lotsen ombord.

Den franske lotsen berättade att stormen och regnen hade brutit broar och förstört vägarna så man kom inte fram till Djidelli landvägen. Han ville nu köra sakta så vi anlände vid soluppgången till Djidelli. Staden visade sig vara en liten håla, med sgs.helt arabisk befolkning. Lotsen sade att det fanns 14 fransmän i hela staden.

Vi gick i iland med Gnisten. Eftersom det var Ramadan var alla butiker och barer stängda. Vi tog skydd i en portgång, VIVE FNL stod det med stora bokstäver på väggen, en påminnelse om Algeriet-kriget, som  gav landet självständighet. Regnet hade upphört och vi fortsatte.

Människorna tittade på oss, alla var klädda i traditionella arabiska kläder och kvinnorna beslöjade. En pojke sade att butikerna öppnar först klockan fem. Vi återvände ombord, det enda stället som var öppet var postkontoret där vi köpte frimärken.

En diskussion med lotsen gav mig mera uppgifter om den tidens Algeriet. Fortfarande var sgs. alla lotsar fransmän, han bodde med sin familj i Bejaja. Algeriet hade den tiden endast fem handelsfartyg med franskt däcksbefäl och vad lotsen visste hade endast en arab avlagt sjökaptensexamen.

Vi avgick på kvällen efter inlastningen och lämnade lotsen utanför Bejaja. Följande hamn Lissabon och sedan Leixoes. Den 22 december tog vi lots utanför Gironde för att gå upp för floden till Bordeaux. Tjocka på floden när vi förtöjde kl. 10.20. Vi lastade styckeods, mest vin, och följande dag vid middagstid kastade vi loss. Båtsman kom upp på bryggan och berättade att han funnit en fripassagerare i förpiken. Det visade sig vara en litet berusad finne, som ville komma till hemlandet. Jag hade på sommaren haft problem med en portugisisk frihetskämpe och önskade inga nya problem med myndigheterna. Visst berättade att han varit i främlingslegionen och varit länge borta hemifrån.

Trots att det var dagen före julafton, beslöt jag att sätta ner honom i lotsbåten när vi lämnade lotsen på floden. På grund av den hårda vinden och sjögången kom lotsen inte ut i öppen sjö. Vi kom ut på Biskaya i en storm som bara ökade. Jag åt julmiddagen i officersmässen före Ushant, det var nära att skinkan kommit i famnen. Jag mådde inte riktigt bra och gick snart tillbaka upp till bryggan. Klockan 22 på julafton passerade vi Ushant och fick sedan låringsvind in i Engelska kanalen. Ringde till hustrun när vi passerade Dover på Juldagen. Det var min sista jul till sjöss.  Jag mönstrade av för vintersemester i Helsingfors. Firade nyåret med familjen.

Sven-Erik Nylund